Fler liv än en katt..

Det här må (norgeinfluerad, yes box alright) vara världens mest spännande blogg. Man vet aldrig om den kommer vara helt död, eller om jag faktiskt lyckats klämma ur mig ett inlägg eller två.. Andra människors bloggar är så fruktansvärt pålitliga och saknar den där extra kryddan. Jag är helt enkelt en pionjär, killen som faktiskt står upp mot två-inlägg-om-dagen-varken-mer-eller-mindre-typerna.

In other news så verkar regnsäsongen ha dragit igång, vilket sammanföll fantastiskt väl med inköpandet av en sprillans ny tiger-kostym. Dom få japaner som faktiskt vågat sig ut, trots tyfonrisken, tog snabbt skydd i närmaste ramen-restuarang när dom såg en vit kille utklädd till tiger. Bäva Tokyo, inte ens Godzilla kan stoppa mig nu!

Ikväll så bjussar jag på en klassiker, en liten bit man kan lyssna på när regnet smattrar mot vindrutorna (i mitt fall stålventilen).

Bunkern goes öken...

Status: 25 härliga celsius i rummet just nu, och jag har därmed accepterat bunkern som en del av sahara. Vad passar då bättre än att lyssna på denna desert-rock-pärla, en riktig juvel i den annars så (betong)karga "öknen".



Tack Andreas för tipset, love ya!

Vi hade iallafall tur med vädret...

Nu börjar värmen och fuktigheten rulla in över Tokyo. Vaknar upp med fuktiga lakan, torkar aldrig helt efter en dusch osv. Kul!

Jag tror aldrig att det svenska vädret har varit något jag riktigt längtat efter, men just nu tar jag tillbaka allt dåligt jag någonsin kan ha sagt om det. Ge mig grå himmel och slask!

Smart drag, Johan!

Vaknade precis upp, klockan är 17 och huset är helt öde. Insåg direkt att jag precis festat bort hela helgen, smart gjort.

Problemet med den här stan är att man vanligtvis är ute till 8 på morgonen, vilket totalt förstör dagarna.

Idag ska jag dock försöka tvätta, städa och göra några läxor. Men först chill framför datorn.

Shit Pommes frites!

Fyra tuffa skoldagar har passerat sen sist, men jag börjar se ljuset i tunneln, imorn är det nämligen fredag! Då vankas det party på Johns jobb, det eminenta butlercaféet i Shibuya. Ska bli skoj!

Nu vankas det därmot något helt annat, men minst lika sällsynt. Ja, ni har rätt, jag pratar förstås om pommes. Något så sällsynt som potatis ser man inte ofta här i huset, men är det torsdag så är det. Mitt motto har alltid varit: "vem vet vad som händer imorgon, se till att käka pommes medan du kan!" Sagt och gjort, nu ligger dom och solar i våran minimala ugn..

Till detta vankas mina eminenta, hemmagjorda, falaflar samt sweet-chilli/youghurtsås och grönsaker. Jag kan riktigt höra hur ni smackar där borta, framför skärmarna. Nu önskar ni allt att ni också bodde på fem kvadrat i en byggnad vars närmaste synonym kan beskrivas som "något från invasionen i normandie". Men tji fick ni!

Och medan jag gottar mig åt att få alla falaflar för mig själv så lyssnar jag självklart på Don't think twice, it's alright med Bob.

Waterloo 2008

Precis kommit hem från At the gates-konserten på Studio Coast. Den kan närmast beskrivas som ett svettbad, ett slag utan dess like. Som jag sa till Oscar så har jag nog inte känt mig så mörbultad sen Sepultura/In flames på fryshuset för mer än två år sedan (den konserten glömmer man inte lätt, eller hur Andreas). Inte vet jag om det beror på att jag börjar bli gammal, eller om det helt enkelt endast berodde på trycket idag.

Trots några mindre hjärnskakningar och en otrolig perspiration så kan kvällen knappast sammanfattas med ett mindre ord än underbar. AtG har i flera år legat på topp tio listan över absoluta favoritband, och att få se dom (splittrades 96) spela ihop har varit en dröm länge. Lyckades dessutom, i vanlig ordning, styra upp ett plektrum. Sweet! Gillar att ha minnen från konserter.

Vi skippade den planerade efterfestkrogrundan (nysvenskt ord) och drog hem istället. Efter en välbehövlig dusch så ligger jag nu nerbäddad i sängen. Allting känns just nu, trots konsertupplevelsen, lite trist och jobbigt. Besöken dom två senaste veckorna har fört med sig en hemlängtan som slog till med full kraft när jag öppnade dörren till min tomma bunker. Hoppas att skolstarten imorgon får mig att fokusera på annat.

Märkligt hur stort 5 kvadrat kan kännas..

Nu har Isabella lämnat Tokyo för att åka tillbaka till D.C., jobbet och det "vanliga livet". Kvar sitter jag, i "bunkern", som nu gått från att vara världens minsta rum för två personer till att kännas som för stor plats endast för en. Inte trodde jag att fem kvadrat nånsin skulle kännas för stort.

Imorn börjar skolan, så då blir det en återgång till det normala. Två veckor med finfrämmande på besök har resulterat i (förutom 14 väldigt roliga/trevliga dagar) massa restaurangmat, ännu mer godis samt ett högt dagstempo. Nu väntar hemmalagad mat, plugg samt en väsentlig minskning när det kommer till sightseeing. Men först... At the gates!

Igår så shoppade jag loss totalt på play.com. Älskar den sidan. Dock så tar det alltför lång tid att sitta och leta fram kapen, men men, fick fram 16 sköna klassiker, allt för 63 pund. Cheap!

Dire straits - Brothers in arms
CCR - Chronicle
Neil Young - Harvest
Neil Young - Everybody knows this is nowhere
Bob Dylan - Greatest hits
The Strokes - Is this it
Iggy Pop - Lust for life
Lynyrd Skynyrd - Pronounced leh-nerd skin-nerd
Ramones - Ramones
Stone Roses - Stone Roses
Stone Roses - Second Coming
Nick Cave - Tender Pray
The Specials - The Specials
The Libertines - Up the bracket
The Libertines - The Libertines
The Who - Who's next

Sjukt nöjd!

Zzzzz

Förra inlägget var rena sömnpillret, såhär i backspegeln.

Imorgon så blir det dock det här vilket kommer bli allt annat än en sömndrog.

...200 Reese's senare.

Lördag i Tokyo, klockan närmar sig tre på dagen och vi har inte riktigt aktiverat oss än. Vaknade för någon timme sedan, efter en lång natts välbehövlig sömn.

Igår var en händelsrik dag, dock inte i helt positiv mening. Började med guidad tur av palatset (andra gången på två veckor för mig), fortsatte sedan med promenad genom Ginza. Då drabbades dock Bella av någon slags migrän, och vi hastade hem. Var lite halvt rädd att det skulle bli en Indien-all-over-again (svimmning med andra ord) för den stackarn. Men vi klarade oss hem utan några stora missöden.

Medan Isabella låg och sov inne på mitt rum så kände jag hur en svag feber kom krypande. Fredag kväll i Tokyo, Isabella med migrän och jag med feber. Vilket toppenläge. Efter lite mat, godis och No country for old men på datorn så återvände dock lite energi, så vid 21-tiden drog vi oss mot Johns hus för en kort visit.

Det som skulle varit en snabb sväng för att träffa några av mina vänner slutade dock med att vi satt på tåget till Kabuki-cho för utgång. Dock så kunde ingen riktigt bestämma vart vi skulle gå. Jag, Bella och Diego förespråkade stor klubb medan dom andra inte ville betala så mycket. Efter en lång stunds velande så bestämde vi oss för att gå hem och få lite sömn, vilket nog var ett smart beslut.

Nu sitter vi här och funderar lite på vad vi ska göra. Sista dagen för Isabella, och näst sista dagen på lovet för mig. Får se vad som händer.

Tokyo at it's worst

Har blivit fullkomligt blogg-galen verkar det som. Publicerade ju precis ett inlägg, och redan efter några minuter gör jag ett nytt.

Tänkte bara skicka ut ett klagorop i internetrymden. Då och då stöter man på svarta skåpbilar med stora megafoner på taket här i byen. Dom japanska flaggorna och det kejserliga sigillet tar upp en stor del av sidorna, och ur megafonerna dånar distade röster eller musik. Det rör sig förstås om nationalistpojkarna. Stackarna som tydligen fick för lite kärlek från mor och far när dom var små.

Vanligtvis så brukar dom hålla det på en störande nivå, typ 105 decibel eller så. Idag, precis när jag och Isabella sakta promenerade runt i Harajuku, så valde dom dock att höja volymen ordentligt. Tänk er fem bilar på rad, fulla med japanska drägg, pumpandes högerpropaganda i 130 dB. Lägg till en skopa Tokyo-trafik och vi får en totalt odräglig ljudmiljö färdandes i promenadfart, dvs. vår fart.

Dags att växa upp för vissa, och styra öronproppar för andra.